Herr Göstas maka fann sin död i detta Osläckeliga eldhaf. Sådan var Den sista kunskap, hjelten fick om henne, När han sig kastade mot Flemings pikar. Men du och hon, som var ånyo husvill?
HEXAN.
Hvad som än återstår utaf vår saga, Är kort. Igenom Flemings hopar drogo Vi, liksom blixten genom töcknen. Undan För den, som trotsat deras bistre höfding, Som ingen honom trotsat än, de veko Med ängslig bäfvan. Större verkan, än Af Edra klubbor, gjordes uppå dem, Af namnet Hexan, som åt mig de gåfvo. Och när vi våra egna skaror mötte, Vi helsades med jubelrop. Mathilda, Som deras fallne hjeltes dotter — jag, Som den af högre makter sända hämnarn.
BENGT BONDE.
Jag vet, så var det. Men förunderligt Det synts mig dock, att du din bostad valde Bland biskoparnes gamla slotts ruiner. Så nära Fleming — det vill säga faran.
HEXAN.
Du menar faran, hvaraf Fleming hotas. Der åteln är, dit samlas rofvets foglar. Ej är det jag, som har att frukta något, Tilldess mitt verk fullbordadt är — och sedan Jag fruktar intet mer. Jag lefvat nog.
BENGT BONDE.
Är du så viss uppå din sak?