Så viss, Som att min pligt jag fullgör, när jag hämnas, Ej blott hvad sjelf jag lidit, men J alle.
BENGT BONDE.
Men bäfvar du ej för Mathildas öde?
HEXAN.
Det är det enda, som mig än bekymrar. Men Gud väl leder detta till det bästa, Som hittills henne Han bevarat hafver. Jag henne dolde undan menskors blickar. Af henne visste länge endast Hjort, Som gaf Mathildas tanke ljus och ledning Åt hennes hjerta. Men omsider möttes Hon en gång af herr Johan invid stranden, Dit städse hennes håg och längtan gingo, Och dit jag derför nödgats följa henne. Ej den bekantskapen mig gjorde nöje. Men Johan var dock menlös, som hon sjelf, Och han var hennes — bror. Jag kunde ej Förmena dessa barn att se hvarandra. Hon, som förlorat allt, en tröst behöfde Uti sitt glädjelösa, arma lif. Dessutom trodde jag, att hennes känsla Vid Hjort var fäst, ej blott af tacksamheten. Jag visste ej befara, att den rena Naturens röster skulle missförstå. Och af hans broderskärlek hoppades Jag stöd åt systern, när jag fallit undan.
BENGT BONDE.
Dold var för båda ej blott deras slägtskap, Men hon ej visste ens, att hon åt sonen Af Fleming egnade sin ömma känsla.
HEXAN.
Det var nödvändigt; annars skulle hon Med fasa stött sin broder långt ifrån sig. Hon, som var kärlek blott mot hela verlden, Allt hvad af hat i hennes väsen kunde Hopsamlas, det förent mot namnet Fleming. Hon honom hata lärt uti sitt hem — —