Huru?
KERN.
Ack! Jag förskjuten är af Gud och menskor; Förlorad — dömd för tid och evighet Det finns ej frälsning, ingen frälsning, ingen — Om bergen skulle störta öfver mig, Om jag af jorden sväljs, jag ej kan räddas — Ej gömmas undan matkarna, som gnaga Uppå min själsmerg.
BENGT BONDE.
Ve, olycklige!
KERN.
Den rösten kom ifrån en menskobarm. På länge ingen sådan till mig ljudit. Den klang, som englarnes musik. O, låt Mig falla ned och kyssa dina skotvång, Du menska, som ännu en mensklig känsla För den förskjutne, den fördömde hyser. Befara ej, att jag besmittar dig!
Kern kastar sig ned för Bengt Bondes fotter.
BENGT BONDE.
Kom till mitt bröst, du olycksfödde man, Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar. Ve! öfver mig, jag usla stoft, som vågat En annans tjenare förmätet döma, Och icke domen sparat har åt Honom, Som rättvist dömer och — —