KERN, sprittande upp med förskräckelse.
Som rättvist dömer!
BENGT BONDE.
Men ock barmhertigt. Han din arma själ Ifrån förtviflan rädde mildt. — Farväl!
Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat.
KERN.
För denna ljusskymt i en ändlös natt Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat. Min varning bortsköt Fleming med förakt, Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden, Som endast lidit, hvad som Fleming gjort, Han kände i sin själ, att godt jag menat, Och blef ett echo af Din nådes röst.
Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder.
Der nalkas en, som kan om lycka tala, Om hem, om vänner, hvilka akta honom. Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel, Som tärt det innersta utaf hans lifsrot. O! Skulle jag, som han, mig slutit in I tankens rika, fria verld, och aldrig På handlingarnes hala is gått vilse, Jag ej behöfde fly den lycklige — Och ej den olycksfullaste bland alla, Om någon tillflyktsort än funnes till, Som kunde dölja Kern för honom sjelf.
Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom.