SCEN VII.
DANIEL HJORT.
Han viker undan för mig, äfven han. — — Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder. Och lemnat mig här ensam, lik ett fotspår, Af vandrarn intryckt i den öde heden. Ack! Tom är verlden, tom lik fängselhvalfvet. Hvarunder fången släpar sina kedjor I åratal, och ej ett väsen möter, Som skulle vänligt spörja, hvilka tankar Frambryta i hans pannas djupa fåror, Och hvilka känslor spränga hjertats kamrar, Fast ej en länk de bryta ur hans boja.
Men är jag icke fri? — Ja, fri lik fogeln, Hvars bur man öppnar midt i isig vinter, Se'n vingen stäckts, och fängslets gallerverk Hans himmel, jord och skog har länge varit; Och han förglömt att reda sig bland drifvor, Men saknar kraft att fly till andra nejder, Der blomsterkedjor stäfjat vinterns framfart. Är det ej re'n för sent? Kan jag bli frigjord? Jag låg för länge i de dubbla band, Som kring mitt väsende förrädiskt snärdes. Utaf min kärleks smekande förtrollning Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken Böjt ned min själ, liksom orkanen vassen.
O! Hvarför blef jag kastad ut i lifvet Uppå en tid, då Finland var för trångt För annat, än för Flemingarnes segrar! En Fleming stal min kärlek — och det var Hans rätt: jag får deröfver ej ens klaga. En annan plundrade min mannakraft: Och det är jag, som evigt skall fördömas, Då han beundras ännu efter sekler I detta land, der han ej annat byggt, Än högar utaf grus, af lik bebodda. Allt hvad han, ny Herostratus, har utfört. Det minsta ord af denne fiende Till allt sitt folk, uppletas skall begärligt; Man skall med honom skryta, då man yfves I rusigt öfvermod af store män, Dem Finland till sin ära födde fram. Men jag fördöms af desse, hvilka Fleming Beherrskar än ur tusen-årig graf: Fördöms, för det min svaghet icke motståit Den tryckning, som de sjelfve känna än, Fast graf och sekler spjernat emot denna.
Dock — åfven om du vore stor som verlden, Mot sin lifegenskap min själ sig reser. Din son ju kränkt en makt, långt mera helig Och vördnadsbjudande, än din: min kärlek. Hvi skulle jag ej kunna slita mig Ur detta trollnät, hvari du mig fångat? Berusad af den tjusningskraft, som strömmar Utur din ande omotståndeligt, Liksom ur kärleken — jag glömde länge, Att ej min rätta plats fanns vid din fot. Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad Ur höga drömmar, känner sig på marken, Är jag ock hänvist till min låga dal. Hvad skulle jag uti de stores salar? Låg var den hydda, ur hvars dörr jag gick, Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet. Från höga portar vänder jag omsider Mer nedböjd, än från hemmets ringa boning: Ty skuldlöst svällde då mitt unga hjerta. Nu står jag nedtryckt, söndersliten af Misstanken om förräderi, begånget Emot det folk, jag hafver svurit trohet, I lif och död, i medgång; liksom ofärd. Och dubbelt nedtryckt, står jag en gång för All samtid och all framtid, sedan jag Tillbaka till min första fana trädt, Och rifvit detta ledband, som mig förde Beröfvad viljan — träl af Flemings vilja, Och mindre fri, än fången stundom är I skötet af sin centners-tunga boja. Hvad båtar mig min stolthets hviskning om Att dock min känsla städs orubbligt stått Uppå det rättas regelbundna linie? Hvem skulle tro mig, äfven om jag ville Ödmjuka mig, att högt derom försäkra. Med kraft af öfvertygelse blott talar En handling, som sig aldrig sjelf förnekat Och ej förnekas kan. Så sent det är, Jag vill mig ställa under detta bröstvärn. Ej uti penitentens tagelskjorta, Med flärdfull ruelse; men som en man. Ej verldens pris, ej dess förlåtelse Jag eftertraktar ens; och minst jag menar Mig värd martyrens törnekrona — fast Den kronan stundom dock mitt sinne frestat. Och synts mig afund, synts mig lifvet värd. Med fast beslut jag går en makt att trotsa, För hvilken Finlands alla klubbor sjunkit: Min vilja reser jag mot Flemings vilja.
SCEN VIII.
Scenen förändras till salen i Åbo slott.
Claes Fleming. Stenbock.
Claes Fleming är sysselsatt med att öppna några bref. Medan han genomögnar dessa, inträder Stenbock, utan att Fleming låtsar mårka det.