Oh! Det der jag redan tusen gånger hört Af fega själar; och jag måste hafva Natur af Salamandern, då så länge Jag lefvat i den eld, som kring mig osat. Har du ej annat att mig anförtro, Än att jag ej på rosenbäddar ligger, Dit ingen orm kan slingra sig, — du kunnat Bespara dina varningar åt piltar, Som än ej lärt att akta sig för elden.
STENBOCK.
Men då du ormen när vid egen barm, Det höfves dem, som stå dig närmast, peka Åtminstone derpå, när de ej sjelfve Förmå bortrycka denna — skyddad af Ditt eget riddarpantsars ädla hägn.
CLAES FLEMING.
Det låter lömskt Hvad menar da dermed?
STENBOCK, för sig.
Det grep omsider. Högt. Jo, jag menar endast, Att till exempel en med namnet Hjort, Den du i skogen fångade som hjortkalf, Åt hvilken du gaf boning, föda, vänskap, Förtroende och allt, som binder menskan Vid menniska, — han finns nu pläga rådslag Med dina värsta fiender; han sig Åt dem försvurit, till din undergång.
CLAES FLEMING.
Det är omöjligt!