STENBOCK.
Jag vill ej störa — och —
CLAES FLEMING.
Hvad vill du då? Du lät ju nyss förstå, att hemligheter Af högsta vigt ditt trogna hjerta tryckte. Är jag förtjent dem höra, så förtjenar Min unge vän detsamma, äfven om De honom icke skulle angå.
STENBOCK.
Af mitt nit För mycket allvarsamt måhända tagits De underrättelser, mig blifvit gifna Från temmeligen säker hand. Det säges, Att salig Konung Eriks Enkefru I ensligheten rufvar uppå planer, Som lätt en vådlig påföljd kunde hafva. Det tros, att hon sig satt i rörelse, Se'n hon beramat har ett hemligt möte Med sin herr son, den biltoge Prins Gustaf. Jag derför ansett, att min pligt mig bjöd Skyndsammast derom underrätta dig, Se'n jag på förhand redan lyckats taga De steg, försigtigheten — —
CLAES FLEMING, med harm.
Mot en qvinna, En fallen, olycksalig, som i fallet Från jordens högsta branter bergat än En engele rena, skära, veka mildhet! Blygs, frände! Du, en riddersman, hvars blod Dig binder vid hvad ädlast föds och lefver I Sveriges ridderliga land, — du aktar Ej under riddar-värdigheten, eller Fastmer ditt menskovärde, att så stämpla Emot en mor, som i sin bittra sorg Den trösten söker, att sitt barn få famna. Hvad helst du gjort mot hennes Kung och herre, Är detta tusen gånger mera nesligt. Men jag dig säger, Olof Stenbock: Om Olyckans majestät i henne kränkes, Med ditt förvållande, du räkne icke På mitt beskydd då mer; och hvar du fälls, Du falle ogild, såsom hvar mans niding.
STENBOCK.
Är det ditt sista ord?