Hur kan du irra Till slika dystra tankar? Lambsens sinne Ju fallit på din lott. Hvad som är vildt, Du icke lida kan — i någon mening.
DANIEL HJORT,
Det vilda hittills jag ej endast lidit. Jag det beundrat, såsom kraftfullt. Tiden Är inne, rätta namnet deråt gifva, Om jag ock lida skall — som mannen lider.
CLAES FLEMING.
I drömmars verld du lefver helst, min vän. Lätt deras trollstaf vexlingar kan ordna: Så sorger, dem du förorsakar, lofva Dig sjelf den njutning, som martyren hoppas.
DANIEL HJORT.
Det goda, jag har verkat, ringa är; Men ondt jag icke vet mig gjort åt någon.
CLAES FLEMING.
Det ena, som det andra, är ett misstag. Din tankes ljus, än mer, ditt hjertas värma Har glädje spridt, närhelst man nalkats dig, Som den från härden gjuts, se'n isens stigar Man trampat, och i hemmet tänder brasan. Men om ur denna vresigt spraka gnistor, Än mot vårt ansigte, än mot vår klädnad. Ja, kanske upp mot husets tak och väggar, Då, Daniel, det händer lätt, att man Sig önskar åter ut på öppna fjärden, Der flingor snö och kylig vind visst yra Kring oss; — dock derpå äro vi beredde. Och på vår vakt mot dem. Vi klaga ej. Men de der gnistorna från egen härd, Som vilja skada oss, då annat väntats, De göra ondt — ej endast när de bränna. Är det ej så, min vän? Ditt fromma sinne Ju fattar detta, djupare än någons.