Ack, nådig herre! Ej så vek till sinnes Jag ville vara, som Ni tror om mig. Men jag dock fattar Eder bild så väl, Att jag mig önskade på isens öknar, För att så djupt ej gripas af dess mening. O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad. Att härdas der, att lida och gå under I deras krets, med hvilka jag bordt falla! Att fostras till en sådan isig vind, Om hvilken nyss Ni talte, bättre varit, Än att, förvekligad i värmen, likna De gnistor, som blott kunna göra — ondt. Då jag steg fram till Er, jag trodde mig Ha kraft att bära hit dock något annat, Än ömklig, enskild klagan. Vid Er åsyn, När Eder röst jag hör, då sjunker jag Tillbaka till mitt intet åter. Bruten Är kraften, viljan, hjertat — och förlorad Jag störtar hän, dit undergången vinkar.
Han störtar ut.
Slut på fjerde acten.
FEMTE ACTEN.
Samma sal i Åbo slott, som i Andra och Fjerde Acten.
SCEN I.
Ebba Stenbock. Mathilda.
Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete, Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå.
FRU EBBA.
Ej denna är en plats för dig, Mathilda.