MATHILDA.
Vid dina knän är mig så godt att vara. Låt mig få drömma, att jag än är liten Och lutar hufvudet mot modersskötet.
Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete.
FRU EBBA.
Det är så skumt för mina ögon åter. I mina da'r jag gråtit har för mycket. Det blir till slut en elak vana, och Man skämmer derigenom bort sin syn. — Men lika mycket, om jag icke ser Så snart fullborda detta arbet — ämnadt Till prydnad åt min Johan, när han skall En gång i verlden brudgum stå. Det torde Så hastigt ej behöfva vara färdigt.
Mathilda söker under en stunds tystnad att kufva en våldsam sinnesrörelse.
MATHILDA.
Kan du förlåta mig?
FRU EBBA.
Hvad då, min dotter?