MATHILDA.
Uti din fråga ligger re'n ett svar, Det mildaste af alla, på min fråga. Du ej förlåtit blott, men äfven glömt Hur mycket du dock hade att förlåta. Mer blid du är, än sjelfva vårens sol: Så länge töcknet hänger sig deröfver, Den ler ej ljust. Men du af huldhet strålar, Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln.
FRU EBBA.
Du står ju för mig uti vänlig klarhet. Igenom den ej tränger sorgens töcken.
MATHILDA.
Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott, Emot den glada gryning, du förlorat För min skull, moder! — För oss båda den Har bleknat bort, uti ett fängsels mörker.
Hon utbrister i gråt, och kastar sig i Fru Ebbas armar.
FRU EBBA.
Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat Långt mer, än jag. Din gryning släcktes ju, Då sjelf du stod ännu i morgonglansen. Hvadhelst jag mist, för min förlust dock gafs Ersättning uti dig. Men tom är platsen, Som fylldes upp af den, du sörjer nu.