Ej mina tårar äro endast sorgens. Som strömmarna uti min hembygd rinna Tillhop ur många källor, ej allenast Från öde fjäll och marker, men också Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen Från sorgens dalar, möts af andra tårar, Som strömma ifrån solbelysta nejder.
FRU EBBA.
Hvar ligga dessa nejder?
MATHILDA.
I ditt hjerta, När jag mot det min panna luta får, Då tycker jag, att engla-vingar höjas Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta, Och flägta undan alla dystra tankar, Och hämta dit tillbaka flyktad frid. Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit Mot altar-runden, och välsignelsen På en gång höjer själen upp mot himlen, Och fäster den igen med frid vid jorden.
FRU EBBA.
Gud vare lofvad, att Han dig, du arma, Har med sin hårda skickelse försonat.
MATHILDA.
Om, mellan menskans svaghet och Sin stränghet, Till medlare Han städse gåfve väsen, Så milda, fromma, såsom ditt — då skulle Hans domar ej så krossande oss drabba.