Så föga du mig känner än, mitt barn.
MATHILDA.
Få stunder flytt, se'n jag dig skådat först, Och dock mig tycks, som intet kunde vara Af gammalt mer förtroligt för min själ, Än detta hjerta, som nu mot mig klappar. Din stämmas ljud, ditt ögas godhet, — allt Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn, Som, kommen första gången i sitt lif Till fjerran nejder, tycker sig ha sett Dem redan längese'n. Och liksom minnen, Som ej på långlig tid uti oss lefvat, Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne, Med blixtlik klarhet — så jag trodde, att Jag återsåg dig, då jag först dig såg.
FRU EBBA.
Förunderligt! Jag samma känsla sporde, Då i min famn jag slöt dig första gången. — Gemensam var vår saknad dock och kärlek: Hvarann vi lärde känna uti den, Vi båda älskade. — Re'n i ditt namn Och ålder tedde du liksom en fordran Derpå, att jag i dig blott borde famna Ett återfunnet barn.
MATHILDA.
Om för mitt lif Jag hade dig att tacka, ej så mycket Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit. Min bättre menska födde du på nytt Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig Att hata pligtig, vågar åter älska. När du mig sluter i din modersfamn, Jag känner mig som inom templets murar, Dit hatet ej kan tränga annorlunda, Än såsom synd; och ur förhärdadt bröst, Rördt af Guds finger, tårens källa spritter, Lik den ur klippan, rörd af Mose staf.
FRU EBBA.
Ditt unga hjerta har då inrymt hat?