Se här Er lifrätt, Mäster Philip, den Jag enkom sparat för Er läckra gom.
KERN, sedan han en stund rört med en slef i fatet, springer upp från bordet.
Ha! Dina funder känner jag igen, Fördömda hexa! Uppå afgrundsglöd Du kokat upp på nytt den rätt, hvars ämnen Du uppgräft i Hin Ondes skafferi: Helvetets bottenlösa gölar; sjelf Du sluka må det, som din svartkonst tillredt. Det är en mat för dig. Se hit! Se hit! Der leker giftuppfyllda ormars yngel I lustig ringdans. Nu sin famn de slå Omkring ett hufvud, som bär djupa märken Utaf en fallen kungakronas tyngd. De halka nedåt, slå sin hala ring Omkring en hals. Den bar en riddarked I forna da'r, så präktig, att ej solen På tvenne sådana sitt guld har slösat. Men keden rycktes bort af händer, sträckta Ur nattens djup emot den. Grannare Nu ringla ormar sig kring samma hals. Dock re'n de släppa tag. Sitt gift de spruta In i en barm, som, fast af bojor tryckt, Uppdykar kungligt hög ur detta gifthaf. Men, hvarför, Hexa, ser du icke stolt Och triumferande uppå ditt verk? Det är ett mästerstycke, så att ej Din mästare behöfde skämmas för det. Du känner väl igen de vackra dragen Af den der ormen? Ack! Du tog ju dessa Bland fårorna, som teckna mörkt, hur Kern Såg en gång ut. Afbilden kärligt smilar Mot förebilden. De hvarann förstå. — Sitt gift från honom ormarne ju sugit.
HEXAN.
Blygs ni ej, mäster Kern, att fantisera Så der, nu åter, lik en ömsint yngling, Som evigt drömmer blott om föremålet För första kärleken, hvaraf han tärs. En tid ju fanns, då Kern en man var än, Som kunde se det värsta stinnt i synen. Nu ser den vidtberömde och höglärde Herr Mästern i en simpel soppa af Helt simpla ärter mer, än kärleksnarrn Såg någonsin i mån' och svarta ögon: Ser sitt porträtt och helvete och ormar, Som kräsligt njuta af en — kunga-måltid.
KERN.
En kunga-måltid! Ja, du sade det. En sådan har jag en gång tillredt; men Det är dock mer än nog för hela lifvet. Förstår du det? För lifvet — ja, för tvenne. Jag tär derpå, tills matkarne mig fräta Uti sin tur — ifall de rå med gift. En annan åt deraf en gång allenast,
Hviskande.
Men det förslog för honom dock! Ty Hexa, Du veta bör, att du ej är den enda Som kan tillreda rätter, hvilka mätta För alla tider. Mäster Philip, hvilken Nött bort sin ungdom på den ädla konsten, Att utur hvarje växt och krydda leta, Hvad som kan båta lifvets helsa, lärde Derjemte, hvad som för det gagnar mindre. Af hans allvetenhet man tog i anspråk Den ena sidan först. Det var hans lyckas, Hans äras tid. Dock andra tider kommo, De räcka än; de räcka evigt, evigt! —
HEXAN, hånande.