Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta Att han till sällskap ensamhet blott älskar. När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.
Hon vänder sig om, för att gå.
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Sentimentala fraser tyckas icke Här taga skruf. Men frestom annorlunda!
Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och förer henne tillbaka.
Du får ej lemna mig så ensam här, Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat. Du måste gifva dem ditt eget sällskap, Och dina egna sorger än dertill. Det lika ljuft, som sällsamt, är att se En flicka bära manligt det, hvarunder En man så ofta dignar ned i vanmakt.
MATHILDA.
Att bära sorgen, minst man kan sig lära Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd, Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.
SÄNDEBUDET.
Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka Sig röjer i att förekomma faran, Fast hon den trotsa kan, när den är nära. Vi männer sörje blott, hvad vi förlorat; Ej öfver det, hvaraf vi än ej nåddes — Vi förebygge det, om det är ondt.