Med lösa griller! Vackra flicka — kunna I menskobröst allvarligare tankar Uppstiga, än de voro, som dig gripit? I fall du skulle läsa i min själ, Du funne der att tankar uppå grafven Din längtan mötte.
MATHILDA.
Uppå hvarje hem. Som sorgen redt sig, klappar denna längtan. Men äfven genom dörrn, som ovan glädje Har lämnat öppen, smyger samma längtan, Liksom en suck från nära kyrkogården. Der sorgerna i syskonsäng sig hvila. Intränger i den blomsterklädda kyrkan.
SÄNDEBUDET.
Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma, Hvars rot i grafven bor och bidar kronan, Som dit skall sjunka, kanske innan qvällen.
MATHILDA.
Ni har väl ofta sett den blomman vissna?
SÄNDEBUDET.
Hvar finns den dödlige, som det ej skådat? Men mer än mångens, blef min lott dock sådan. Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan En djupttryckt grafskrift öfver dessa blommor.