MATHILDA sjunger.
Hur rikt är himlens djup, då på dess yta, Så mycken herrlighet i vexling rår! Om jag fick välja, skulle jag väl byta Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går?
Med hvem mitt fria val jag skulle börja? Med töcknet, som bär åskor på sin arm? Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja: Jag derför vill det trycka till min barm.
Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar, Hvad har väl du att bjuda mig till tröst? Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, — Men hoppet flyte till mitt arma bröst.
Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder, Hvad tog han hem med sig väl derifrån? I honom söderns varma kärlek glöder, — Ack, finge jag dock dela af hans lån!
Men längst der borta, invid blåa randen, Der möte stämts af himmel, jord och haf, Den skira dimman står vid hemlands-stranden Och längtar vingad till sin öppna graf.
Tag, milda dimma, mig på dina vingar, Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp. När jag med dig till hafvets djup mig svingar, Då får jag frid — men ej på fästets topp.
När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom.
Förlåt, att jag en obekant har stört Med lösa griller ur en flickas hjerna!