Gör ej din hustru orätt, Fleming, fast Den utsigt till en lugnad tid, du öppnat, Med veka önskningar mitt sinne dårat. Jag vore icke värd din maka heta, Om jag en hårsmån skulle vilja rubba Dig från den hjelteban, du sjelf har öppnat Och än skall staka ut. — Hur än det storme Kring dig, du starke, jag mig känna skall Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad, Än ensam i en fridfull tempelgård. Min syster Catharina, när hon sjönk, Uti den store Kungens famn, ej tyckte Sig mera stolt och trygg, än jag i din.
De följas åt ut. Kort derpä inträder Hertig Carls Sändebud, och ser sig försigtigt omkring åt alla sidor.
SCEN IV.
SÄNDEBUDET.
Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer: Och låge hafvet mellan mig och Åbo, Det skulle glittra skönare, än nånsin Dess fjärdar sig från slottets fenster te. — En vexling i mitt läge är väl möjlig, Ja, sannolik — men annorlunda, än Med mitt intresse tyckas kan förenligt.
I stället att jag stirrar nu åt berget Här midt emot, med längtan att mig röra Så fritt derpå, som gettren vid dess branter, Det kunde sig en vacker morgon hända, Att jag i motsatt riktning måste kika, Från berget hit åt slottet, och får se Långt mindre lif, än hittills, samt det röja Än mindre, än jag här det röja kunnat. Så knappt det ock om lif och frihet varit. —
Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka! Kan du så otacksam emot mig vara, Att åt ett annat hjul du i min dödsstund Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas, Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg, Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår. Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott! Jag fatta skall i den, ej släppa tag, Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. — — — Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet. I afsigt att sig tränga dit. Det bådar Ej godt. En skugga af sitt eget fordom, Han vet för mycket af, hvad komma borde. Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet, Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! — Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt. Du fostrarinna af de största planer, Och deras graf. Blif nu en vagga åt Det, som jag vill — men graf åt Flemings vilja.
Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett slottsfönster.
SCEN V.
Sändebudet. Mathilda.