För din skull önskar jag, att fridens kuster, Dem hoppet målar för din blick så nära, Ej blott en svekfull hägring skulle vara. En seglare, som jag, den ödet kastat På vida haf, der häftigast det blåser. Får dock ej tänka på att styra in I hvarje bugt, dit vinden icke hittat. Ej blott hans pligt det är, att hålla sjön; Det är ock tryggare, att öppna stormar, Än dolda reflar möta. Och pirater, Som skulle bäfva för hvar öppen strid, I strandens blindskär och dess buskar finna De bundsförvandter, som till anfall mana.
FRU EBBA.
Du tjcktes sjelf dock hoppas ändtlig frid.
CLAES FLEMING.
Ja — frid i sinnena och ro i landet, Och en försoning mellan vreda landsmän. Men sjelf jag tror mig lika långt från friden, Som från den vagga, der som barn jag somnat.
FRU EBBA.
Det är dock rysligt!
CLAES FLEMING.
Stackars maka! Du, Hvars öde band din lefnads julle, ämnad För stilla vatten, fast vid örlogsskeppet, Som heter Fleming, och som oceanen Har fått till hamn. Om, att din oro stilla. Jag kunde söka mig en mera rolig — —