Sök ej förringa din förtjenst, då du Om fördel talar vid en flickas lycka, Som värnlös, öfvergifven, väntar allt Blott af din godhet.
CLAES FLEMING.
Önskar du då heldre, Att jag skall tala om en rättvis fordran, En skuld, som gäldas borde, utan prut? Om hon är värnlös — hvem har vållat detta? Dock, dessa tider skulle tanken sjunka I djup förutan botten, om man ville På slika skulder grubbla. — Men om ock Vi ej till hjertats röster ville lyssna, Så flyter Kungens bästa hop med vårt, När vi Mathildas hand i Johans lägge.
FRU EBBA.
Den utsigt, du mig öppnar, visar höjder, Som lyfta vänlig lycka emot himlen. Om dessa höjder i sitt sköte bära Dessutom dolda skatter, ej jag vet, Och knappt min fröjd det skulle kunna öka.
CLAES FLEMING.
Mathildas — Johans moder tänker så. Men när du har betänkt, att barnens lycka Kan bli en underpant för frid, försoning, I detta sönderslitna land — då ökas Din glädje, Flemings maka, med en ny. Se'n upprorslågan dämpats, den förbittring, Som jäst i alla sinnen, stillas bör, Och lugn och trefnad åter bygga här. Ej finns ett namn, som högre blifvit lyftadt Af folkets kärlek, än Mathildas namn; Och derför kan föreningsbandet mellan Vår Johan och Mathilda vidga sig Till ett, som sluter Konungen och folket. Och glömska skall af lycka låna vingen, Som sopar spåren bort, dem hatet intryckt.
FRU EBBA.
Likt sångerna, som kring vår vagga klingat, Och sedan hunnit glömmas, ljuder: fred! I mina öron ljuft. Är det väl möjligt, Att än en tid skall stunda, då jag somnar Hvar afton roligt, utan att befara, Att under nattens mörker skola smyga Försåt och våda, lurande på dig? Skall drömmen, stirrande mot framtids-mörkret, Ej qvalfullt mera föda uppå nytt De faror, dem din hjelte-arm re'n dödat? — Lik seglaren, som utan rast och ro Har brottats natt och dag med vilda stormar. Af hvilka kosan stängts till Nya Verlden, Så skall ock du omsider hamna vid Den nya verld, som öppnas dig af friden.