Frimodig är den ungen, liksom vinden, Som morgonfrisk ur skogen går till hafvet, Så säker att af vingarna ej svikas.
FRU EBBA.
Men tacksamt hennes barnahjerta öppnas För hvarje vänlig blick, likt vårlig mark, Hvars nya blommor möta hvarje stråle. — Är du nog sträng, att låta domen, fallen Ur ögonblickets vrede, resa sig Emellan hennes — och ännu en annans Förhoppningar om hela lifvets lycka.
CLAES FLEMING.
Den vore icke menska, som det ville, Och endast Hertig Carl det skulle kunna.
FRU EBBA.
Det ordet kom utur den bästa bland Oaserna, dem sorg och strider än Ej hunnit härja i din ädla barm.
CLAES FLEMING.
Det är så lätt ätt synas god, när enskild Och allmän fördel bjuder oss att handla Så, som en svärmisk yngling vill det goda.