Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa, Som tynga på den tomma plats, der fordom Mitt samvet var beläget, finnes intet Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. — Men den, som ändamålet vill, han bör Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige Ifrån den ofärd, hvilken hotar det Uti den Pohlske Sigismunds gestalt. Af Flemings vilja buren, är han Kung, Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. — Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer Förvandlingen — du gör ju liksom Fleming, Som sjelf sig menar rädda fosterlandet, Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker. Du måste dö — tillsammans med din gerning. Att ej förråda den. Du sannolikt Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång.
Han skakas våldsamt vid denna tanke.
Du faller, arma flicka, som millioner I striden fallit, lyftande till seger De välden, throner, tankar, hvilkas sak För kämpa-skaran varit fremmande — Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke.
SCEN V.
Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.
Stenbock. Lubomirsky. Folk.
EN KARL.
Jag ser, att något är å färde här.
EN ANNAN.
Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga?