Flicka! En handling, såsom min, den göres icke För att ett vanskligt tacke-offer skörda. Han lefver nog, som skall den en gång löna, I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. — — Ej såsom gärd utaf din tacksamhet, Men blott för att ej gåfvan skall förfela Behörig verkan, du mig svärja måste, Att du bevarar denna hemlighet, Tills du dess verkan pröfvat — lika troget, Som jag den sjelf bevarat.
MATHILDA.
Ja, jag svärjer Vid minnet af min arma moders aska.
SÄNDEBUDET.
Nå väl!
Han öfverlemnar åt henne förgiftet.
MATHILDA.
Gud löne Er, så visst, som jag Ert ädelmod ej mäktar återgälda!
Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar.