Hur underbart! Men jag har länge vetat, Att slika medel finnas. Dock — hvad båtar, Att veta det och att Ni räddats, då Jag ej kan skydda den, jag ville hägna!
Sändebudet betänker sig nägra ögenblick.
SÄNDEBUDET.
Er oro rör mig djupt, och fast jag icke Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder Uti sin dödsstund hängde kring min hals.
Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt, och öppnar den.
Se här förvaras denna återstod Utaf det underbara mediet. — Hvarför Skall jag i grafven taga det med mig, Då något godt jag dermed göra kunde? Jag sjelf är gammal, äger ingen mer, Som skulle kärleksfullt bereda drycken, Om jag den ock behöfde än en gång. Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. — Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes; Men låt min tår den fukta först och läppen, Välsignande min moders minne vörda.
Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.
MATHILDA.
Hur skall jag kunna tacka Eder?