MATHILDA.
Hvem skulle icke Af dessa minnens helgd bli djupt betagen? Berättelsen derom min längtan stegrar — —
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Det var just meningen. Högt. Omsider trädde Min moder fram; men nu — hur annorlunda, Än då hon från mig gick! I hennes öga En aftonrodnad efter salig andakt Vek för en gryning, som af modersglädjen Blef tänd deri. Hvad i sin själ hon letat, Var funnet. Hennes son nu skulle räddas Ur allt försåt, som ville snärja honom.
MATHILDA.
Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt?
SÄNDEBUDET.
En Engels röst hon trott sig höra — då Ett vaknadt barndomsminne kanske blott Till henne hviskat. Rösten lärde, att Hon borde söka upp förvaringsrummet, Der våra fäder fordom hade nedlagt Allt, hvad för dem det högsta värde haft. Hon skulle finna der, ej dolda skatter, Men en klenod — af henne högre skattad Än hafvens perlor eller bergens guld. Blott en atom utaf det funna borde Upplösas uti den pokal, som högst Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats Af kärleksfulla läppar först, den skulle Af samma hand, som tillredt honom, räckas Åt föremålet för en trofast ömhet, Men föremål också för ondskans funder. Och när han deraf druckit, vardt han hård Mot menskors och Hin Ondes arga konster.
Min moder följde engla-röstens vink: Beredde drycken, smakade deraf, Väl vetande, att hennes kärlek dock Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn Utaf mig tömdes — och ifrån den stunden Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver De stormupprörda vågor, hvilka krossa Allt annat, slungadt emot deras klippor.