MATHILDA.
Hvar finns den flicka, hvilken vågar älska Med sådan kärlek, som ni menar, honom — En hjelte, mera värd, än hundratusen?
Hon hejdar sig, liksom förfärad för sin egen ifver, och tillägger lugnare.
Men detta hör ej hitn — —
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Ah, blåser vinden Från detta håll? — Den föra skall till målet! Högt. Bevare Gud, att in jag ville tränga I djupet af Er hemlighet. Personen, Som Ert deltagande har lyckats vinna, Är utan tvifvel äfven andras värd, Liksom Ni sjelf har mitt till fånge gjort. Jag derför vill förflytta i Ert hjerta En hemlighet, som lades ned i mitt Utaf den hand, jag älskat högst i lifvet, Och som förvarats der, liksom reliken. Ärfd från ett helgon, gömmes af Papisten.
MATHILDA.
Jag kan ej säga, att jag är blott öra: Ty hjertat ock har del i hvad Ni säger.
SÄNDEBUDET.
När, återkommen från min första utfärd. Jag möttes uti hemmet af min moder, Och hon mig famnat forskande, hon märkte — Så skarpsynt, som en moders blick blott är — Att sorger buros med mig, dem jag icke Uppå mitt sinne kände, då jag bortgick. Min hemlighet låg snart i hennes famn: Tre fiender mitt ungdoms-öfverdåd Tillskyndat mig. För fege, att på svärdet Sin dolska vrede lyfta öppet, de Med onda ränker sökte mig förderfva. — När detta jag förtäljt, min moder skiljdes Med sorgsen hug från mig. Jag återsåg Den dagen henne icke mer. Blott böner Från bleka läppar buro hennes tankar Till bäste Hjelparn uti all vår nöd. Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet, Fann henne knäböjd än och tårbesköljd.— Men ack — förlåt, att, vilseledd af minnen, Blott heliga för mig, Ert tålamod Jag satt för hårdt på prof!