Det var ej här den skulle Er förkunnas.
JOHAN FLEMING.
Af en upprorisk, stormig skara bröts Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit Inunder hotfullt dån, liksom lavinen. Jag blygs försäkra, att vi icke bedt Om en befrielse, lik denna. Löse Vi ryckte oss ifrån befriarhopens Smek — mer förhatligt, än den tyngsta boja.
DE VIJK.
Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön: Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod, I denna stund allenast. Nu vår plats Framför ditt stora, stolta hjerta är. Gud gifve, att det blefve oss beskärdt Din godhet löna och vår kärlek visa. Med strömmen af vårt bästa hjerteblod. Låt oss i detta ögonblick ännu En gång få vara dina söner, att Den skönsta rätt vi äge — dö för dig. När faran är förbi, vi åter äro Blott dina fångar, — om ej döden vänligt Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt.
Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.
CLAES FLEMING.
Ej okärt blefve mig, att stödjas af Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall Här vore fara eller nöd å färde. Men detta väsen, som sig blåser upp Uti sin tomhet till en hvirfvelvind, Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst. Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall, Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje: Det är Er trohets och Ert mannamods, Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta. Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat, Än der Ni hittills dvalts — men det är ljust Och varmt. Ni der otåligt redan väntas. Er skynden derför dit.
Han pekar åt ett bland sidorummen. Mathilda skyndar i detsamma ut derifrån.
Men se! Det tyckes Som bojan ej har tålamod att bida Tills fången sjelf inställer sig. Den hastar Fram till hans möte. Ej så mycken hårdhet Jag af den väntat. Men kanske dess bättre För fången svarar hon hans hela lif.