Hur vackert röjer sig ej folkets sinne! Och det är så naturligt. — Menskan kastar Ju gerna blicken på en rosig framtid, Som lofvar träda fram ur det fördolda. Fyll bägarn, du, mitt barn! Med rörda hjertan En skål vi skole tömma för vår Kung Och för hans trogna folk, som bör bli lyckligt.
Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men stannar vid dörrn och talar för sig sjelf.
MATHILDA.
Det rätta ögonblicket nu är inne: Jag ser Guds vilja, och den måste ske. Hård hjelten blifve emot allt försåt!
CLAES FLEMING.
Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra Att såsom husets vän oss följa dit.
Han pekar utåt balkongen.
Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet Utaf sin själ har rum för gränslös godhet.
LUBOMIRSKY.
Mitt rätta ställe, store man, är aldrig Vid Eder sida. Minst den är det nu. Men jag Er följer in i sjelfva döden, Om Ni befaller så, — som skugga jag Mig ställa vill invid Er beros-dager.