Du har väl dina skäl, att det ej vilja! Det vore så beqvämt, att hopa på Det onaturligaste ibland dåd En ännu mer vidunderlig försoning. Se'n du Guds jord till belvete förbytt För mig, du funne lämpligt, att Guds himmel För dig jag öppna skulle. Heldre dock Dess port sig slute till för alla tider Och allan evighet. Må fromma själar, Som redan föddes och än födas skola, Derpå förgäfves klappa — heldre, än Att den för din fördömda själ upplåtes.
CLAES FLEMING.
Ett hat, så ogudaktigt såsom ditt, Ej hittills skändat jorden.
HEXAN.
Då Claes Fleming I dag, för femton år se'n, kokte upp Det hatet, trodde han, kanske, sig reda Blott till en hvardagskost.
CLAES FLEMING, bleknande än mer.
I dag! Ja väl, På denna dag det skedde. Hvarför sofde Ej solen bort den dagen — blott den enda!
HEXAN.
Ej solen ville dig förhindra från Att visa den en syn, som förr ej skådats. Hon derför lät ditt blinda raseri Nedbryta alla möjlighetens skrankor. Dock, menskors galenskap ej henne angår: Hon annars nyss sitt öga skulle slutit, För att ej leda fram den druckna hopen, Som fick förstärkning af en man, hvars minne Sig trodde dricka broderskål med glömskan.
CLAES FLEMING, spritter upp med häftighet.