Låt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga I detta ämne, alltför godt för dem. Vill du, att smittan, af din ondskas pest All godhet mörda skall, som rörs i verlden? Gud sjelf ifrån sin thron med glädje skådar, När folk och konung sig hvarandra närma.
HEXAN, utbristande i vildt hånskratt.
När folk och Konung! — Hvilken Konung har Sin famn här utsträckt mot ett lyckligt folk? Har Eriks vålnad brutit sig en väg Ur fängelset deruppe, hvilkets golf Hans sorgbetyngda fjät så länge hålkat? Har han väl rest sig upp, att skipa rätt, Ur sin okonungsliga graf, dit han Af kungligt brodermord för tidigt kastats? O, dej! Ty annars sute ej Claes Fleming Som höfding uppå Åbo slott; och andra Än jag då skulle sköta hämndens pligter. Med Kungen menas ej ens konungsmördarn, Som, om han varit skild igenom blodet Och några trappsteg från sin broders thron, Ej derpå lyfts, men uppå hjul och stegel. Då här om folk och konung talas, gäller Ej frågan ens den ömkliga Papisten — —
CLAES FLEMING.
Ditt majestäts-förbrytande förtal Ej längre rasa får — —
HEXAN.
Jag hann ju icke Ens än till under-konungen Claes Fleming, Och till hans trogna folk, så väl förtjent Utaf hans lyckosamma, milda spira, Då det, beskedligt barn, på sina knän Kröp hit att kyssa riset, som det tuktat.
CLAES FLEMING.
Jag borde tacka dig, att du dig harm Lät rasa ut till detta fält, hvarest Mitt hjerta möter dig med lugna slag.