LUBOMIRSKY.
Kom ej din hand dervid! Den bränner handen, Liksom det hufvud, hvaråt du den ämnar.
SÄNDEBUDET.
I Nordens land ett hufvud finns allenast, Som passar för den. Det skall hafva kronan.
Han och Lubomirsky draga sina svärd. Sändebudet drifver, våldsamt kämpande, Lubomirsky öfver Claes Flemings lik ifrån scenen. Johan Fleming och De Vijk instörta. Den förre kastar sig gråtande på knä vid de döde.
DE VIJK.
Till kamp! Hur rik än tiden är på sorg, Åt klagan intet ögonblick kan egnas: Så stor och nära som vår sorg, står faran.
Alla hasta ifrån scenen åt olika häll. Äfven Johan Fleming spritter upp.
JOHAN FLEMING.
Ditt kalla stoft mig säger, store fader, Att af din son du fordrar mer än klagan.