Man sett, hvad slika jordskalf mäkta mot Claes Flemings jättevilja. Folket, Som rest sig upp såsom en enda man Från sina dalars gömmen, störtats ned Ännu mer djupt, än dä'n det kommet var. Och bondehertigen, som blåst på elden Med andetag, hvars pust blott natten känt, Hans stund skall äfven komma —
HEXAN.
Ja, hans stund Den kommer visst. Då är Claes Flemings ute. Mot Ödet, mot det oundvikliga Han brottas fåfängt och bryts ned i kampen, Hans knektar kunna krossa folk och land, Hans fasta vilja skingra många töcken, Liksom kanonens blixtar fästets åskor; Men andra makter återstå ännu, Dem han ej pröfvat än. För dem han faller.
KERN.
Det vore hårdt, om sannt Ni skulle spå!
HEXAN.
Tal' ej om spådom, der en högre vishet På förhand säger, hvad den vet och — kan. Er lärdom förutsade ju med visshet Den dag, hvars sol, emellan fängslets galler, Framskymta skulle på kung Eriks lik. Men denna vishet, hvilken dock finns till, Fast icke känd och icke trodd af Er, Som endast tror, hvad Eder hand kan gripa, Den skulle icke kunna plåna ut En efterräkning, af en biltog Furste Qvarlemnad vid dess flykt, för att bevaka Hans fordran på det rike, han förspillt, Och der för honom ur hans fränders graf Dock borde ånga gift som här för Er?
KERN.
Hvad Johan bröt, bör Sigismund ej gälda. Och hvad ni säga må, bärs dock hans anspråk Af Fleming som ett torn af hälleberget. Mot råa styrkan satte Fleming kraft; Mot denna dolska vishet, den Ni prisar, En klokhet sätts, som hvarje prof består. Och synd och skada vore, om en man, Som ställt sitt bröst till öppen sköld och skyddsvärn För helgad rätt och thronen, skulle falla Ett offer för Er vanmakts ilskna ränker.