Och den der uslingen förlamad trodde, Sträckt ur sin ringa graf, når något längre. Den störtar öfver ända thron', på hvilken Affödan af den rätte mördarn mente Sig kunna slumra trygg, lik vargens, i Ett blodigt skogssnår, dit dess rof blef släpadt, Och rå om hvarje själ i land och rike, Som upphofsmannen om sin broders lifstid. Kung Erik sällan slöt, hvad han begynte; Se'n han förvandlad vorden är till stoft, Han ombytt art. Sitt verk skall han fullborda. Uppå hans döda mull en storm re'n ryter, Som icke stillas förr, än slungad blifvit Utöfver rikets gräns den torra grenen Af Wasa-stammen, hvarpå kronan fastnat.
KERN.
Ett stöd af jern har denna gren likväl. Så länge det står fast, ej sjunker grenen, Och kronan skall sig sola deruppå Likt gyllne frukten, fast till fallet mogen.
HEXAN.
När trädet kullstjelps, rycker det i fallet. Sitt stöd också med sig. Om ej, står stödet, Som mist betydelsen, qvar lik en skampål, Då det för egen del vill vara något.
KERN.
Nej! Nej! Hvad som står qvar, der allting ramlar, Står som ett monument, af ära kransadt.
HEXAN.
Men det der stödet, huru stolt det är, Hur starkt det tror sig, står dock icke fast. Höglärde mästare! Hvar är Er vishet, Uti hvars klara tankar förr Ni mente, Att verldens händelser och alla de, Som buro dessa fram, i ledband gingo? Ni tror, att marken, hvarpå en koloss Med tunga, hårda fötter stampat, bärer För det mer stadigt denna tyngd, som trycker Med ökad obarmhertighet deröfver. Har Ni ej hört, att jorden stundom remnar Och slukar, gör osynligt det, som högst Uppå dess kullar yfdes, lyftande I dagen annat, som blef formadt med En eld, af djupets dolda andar ammad.