CATHARINA.
Dess större pligten är ju för oss andra, Att söka vedergälla, hvad Ni gjort.
KERN.
O! tal' om vedergällning ej; då måste Hos skogens vilda djur på nytt jag söka En tillflykt. Om de sönderrifva mig, Sin vedergällningsrätt de dock ej öfva.
CATHARINA.
Jag ville icke såra Er. Förlåt Om, mot min vilja, jag hos Eder väckt Ett minne, det Ni önskade förjaga.
KERN.
Hvem är Ni, himlaväsen, som Er nedlät Att om förlåtelse här bedja en, Den Gud och menskor ej förlåta kunna. Jag tycker mig ha' hört Er milda stämma I bättre dagar fordom. Edert anlet Än lyser för mitt matta ögas blick Som sol'n i nedergången der på skogen.
Han träder henne närmare, och igenkännande Drottningen, sjunker han på knä.
O! Gud är stor. Det är Kung Eriks maka, Som stilla ville, Kern, din heta hunger. Ni tog en Engels hämnd. Följ, drottning, mig, Och Ni skall se, hur menniskorna hämnas.