KERN.
Nej, ingalunda. Jag har visst ej att klaga öfver något, Och kan knappt minnas, att jag friden känt. Men fastan, som i trenne da'r och nätter Jag undergått, ej varit egnad att En närmare bekantskap dermed knyta.
CATHARINA.
Ack! Ni är en papist? Men lika mycket, Ni är dock menska främst.
KERN.
Oändligt mindre Jag anspråk gör uppå den sista titeln, Än på den första — fast ej heller den Tillkommer mig.
CATHARINA.
En like är Ni dock: Tillåt oss derför, att med Eder dela Det lilla, som vi kunna bjuda nu, Ehuru Edert skick utvisar, att Ni varit mera van att ge, än taga.
KERN.
Ja, ja! Så är det. Om jag icke gifvit För mycket, så eländig jag ej vore. Åt en, som hungrade, jag bjöd en gång Så att blott nöd se'n återstod för mig, Fast han befriades från sitt elände.