Hexans ansigtsdrag klarna ännu mera vid Mathildas inträde, och närma sig en — ehuru förvissnad — skönhet, hvarifrån hvarje skymt af mörker vikit, sedan hon med ängslig hastighet undanskaffat lemningarna af de vildes måltid.
HEXAN.
Välkommen du, min andra, bästa morgon! Ljus hemtar du och frid, när helst du nalkas: Natt kan ej trifvas, der ditt öga lyser; Har godt du slumrat, då det slutet var?
MATHILDA, slående sina armar kring henne.
Nu är allt godt igen, se'n, moder, dig Jag åter ser så god och huld, som altid. Men mörka drömmar, gycklande, sitt spel Bedrifvit, natten lång, uti mitt sinne. Från afgrund ryckte de mig bort till afgrund, Och allestädes stod du, moder, oblid. Som jag dig aldrig skådat förr; än hotfull, Än varnande, du höjde upp din hand Och se'n den sänkte, pekande mot djupen.
HEXAN, orolig.
Var lugn, mitt barn. Du såg ju drömda bilder.
MATHILDA.
Gud vare prisad, som sin morgon låter På nytt belysa oss och dem, vi älske. Bedrager mig mitt hjertas klappning ej, Så leder morgonstrålen hit ännu En annan, den näst dig jag älskar mest.
Hon år till fönstret och blickar utåt skogen.