O, Herre! Huru härlig är din verld, När den ur natten dykar uppåt mot Ett ljushaf, flytande utur ditt öga, Som bortta'r makten ifrån nattens skuggor Och ställer det, som ädelt är och godt, I klarhet för den åter klara blicken. Af ljuset fick jag, moder, dig tillbaka, Såsom du är och städs' mot mig skall blifva. Och äfven honom skall detsamma gifva Åt mig uti hans hjertas varma sanning, För hvilken drömmens falska irrbloss flykta.
HEXAN.
Hans klarhet skall väl ställa småningom Din gamla moder så i skuggan, att Din kärlek ej mer finner väg till henne.
MATHILDA.
När denna väg ej ljusnar för min själ, Höljs den af dödens skuggor. Se'n mitt hjerta Af dubbel kärlek fyllts, du älskas dubbelt. — — Men hjertat längtar efter morgonluften Som seglet efter vindens andetag. Jag måste ut i skogens friska vildhet, Som ljuft af vårens första kärlek rörs. Farväl! Håll af mig, som jag älskar dig.
Hon skyndar ut.
HEXAN, följande henne till utgången.
Hur än din tanke svärma må kring rymden, Låt ej din fot förledas, att den följa.
MATHILDA, vändande tillbaka.
Till hemmet vänds ju tankens kretsgång heldst, Som dufvans vinge vände hem till arken.