Hon går.
SCEN VIII.
HEXAN.
Du blida dufva! Du min dystra lefnads Hngsvalelse och tröst. I dig jag finner. Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick förloradt. Ditt lif jag ryckte fordom undan döden; Skall jag dig kunna hägna ock emot Roffåglarne, som omkring dig slå neder? Det kan bli svårt; ja svårare ån störta Den, som förtrampat allt och allt vill värna. Med dig min själ förlorad ginge helt: Du faster mig ännu vid menskligheten. Nar jag din oskuld icke mer får se, När jag din kärleks värma ej mer känner, Då råder om mitt väsen endast hatet, Blindt, mörkt, och fäller den oblidkligt kallt, Som från mitt folk och mig har röfvat allt.
Hon går inåt.
SCEN IX.
Scenen förvandlas till en vild trakt af den närbelägna skogen.
Krasinsky. Stenbock.
En gestalt à la Sarmiel stryker, bortvänd, öfver scenen: hunnen till dennes gräns, vänder han sig om och vinkar med handen åt Krasinsky. Denne gör ett steg framåt för att följa gestalten, men hejdar sig med beslutsamhet. Sedan lutar sig Krasinsky mot en nedbränd kullfallen fura, och stirrar med geväret i handen på marken, men slår plötsligt upp ögat, då en solstråle fallit på hans vapen.