En blytung trötthet genom mina lemmar Sin stela bölja hvälfde hela dagen. Den fryser nu till is, och ej mitt blod Har värma mer att lösa upp dess kyla. Uppå min långa vandring gamla sår Fördämningen af de halfläkta ärren Bortspolade, och utur friska källor Bar blodet hän all värma, som fanns öfrig. Min hela kraft jag aldrig dock behöfde Så väl som nu. I morgon re'n kanhända Jag står inför Claes Fleming. Mången gång Jag rusat förr emot hans knektars lansar Med icke brutet mod, fastän mitt vapen Var nästan det allenast. Men jag känner Min styrka svika mig vid blotta tanken Att mot hans pantsarklädda hjerta nu Jäg måste löpa storm, då såsom vapen Min hembygds lidande och nöd blott lyftas. Inunder menskans slutna ögonlock Upptina lifvets ådror, friskt ånyo. Liksom inunder egen hyddas tak Den trötte vandrarn lefver upp på nytt. I några ögonblick af hvila jag Min nötta lifskraft nedersänka ville Och hämta den pånyttfödd derutur.
DANIEL HJORT.
Hvem kan en rolig hvila väl förtjena, Om icke den, som vakat såsom du?
BENGT BONDE.
Så fåfängt som mitt vakande, min hvila I dessa tider var. Man sofver roligt Ej på sin hembygds blodiga ruiner. Dock lugnare än annars nu jag somnar Se'n jag förvissats att Ni ej Ert hjerta Vändt från Ert folk och land. — Vi börjat frukta Att våra lik och våra hyddors grus Och strömmarna utaf vårt gjutna blod, Mer än den kalla murn af Flemings slott Sig hopat, söndrande oss från hvarandra. Olyckan är det sämsta bindningsmedlet Emellan dem, som deraf dödligt drabbats, Och andra — hvilka blott hört derom talas.
DANIEL HJORT.
Mer kraftigt dock än något annat binder Olyckan dem, som hon gemensamt träffat. Föll ej hvart slag, som mot Er riktades Också emot min barm? Och endast hoppet Att med min svaga hand afböja kunna Ett eller annat af de hårda slagen Mig qvarhöll fjerran ifrån Er, som blödde, Och nära honom, som gjöt ut Ert blod.
BENGT BONDE.
Jag vet, jag tror det nu. Och denna tro Besparat skulle mången bitter stund För dem, som lefde fordom Edra vänner, Och dem, som hade upphört vara det Förr än de hörde upp att lefva.
Bengt Bonde slumrar in emot ett kullstjelpt crucifix.