DANIEL HJORT. Ha! De gingo bort till offerdödens skuggor, Omgifna i sin dödsstund utaf skuggor, Långt bistrare än sjelfva dödens; skuggor. Som ropade inunder hånskratt än I halftillslutna öron, då re'n natten De fallnes öga täckte. Bort de gingo Förbannande förrädarn, den de älskat, För hvilken förr de skulle glfvit lifvet, Och som dock hade skattat sig lycksalig, Om han sitt lif fått gifva ut för dem. Kan du, o afgrund, tänka ut en pina, Mer skärande än den mig jorden tillredt! Mot detta lifvets qval, hvad vore dödens! — — Men hvem har rätt att lyssna ännu till Sin egen smärtas suck, när han förnummit Dem gräfeeliga dödspust, hvilken flämtar Utur din sönderslitna barm, mitt land!
BENGT BONDE, vridande sig oroligt under sömnen.
Maria, fly! Tag barnen med dig. Djupt I skogens hålor sök ett hem åt Eder. Hör du ej bullret re'n af ryttarns sporre Och hästens hofvar. Efter få minuter Blir mordbrandslågan sista gästen i Vår gamla koja. Hvad! du tvekar än? Fly, säger jag dig. Rädda barnen, om Du väntar frälsning för din egen själ. Den äldsta gossen får blott lemnas qvar. Han fyllde fjorton år i förgår, och Han måste hjelpa till att mota rånarn. — Gud Er välsigne! Tack för trogen kärlek. I fall på jorden vi ej se hvarandra, Så finns derofvan annat hem än skogens. — Nu ha de flyktat. Hit, J bröder! Mejen Med Edra liar röfvarenes lif Och trösken dem med Edra klubbor! — Aj! Jag träffades i bröstet af ett lansstygn. Men det gör ingenting. — Håll ut, kamrater!
Han inslumrar något lugnare.
DANIEL HJORT.
Olycklige! Ditt lidande, din strid Ej döfvas ens af sömnens valmodofter. Den, som har öfverlefvat hvad du känt, I grafvens mullbädd följs väl än af drömmar. — —
Jag trodde att det tillgått skoningslöst: Att satan flyttat ut en koloni, Ifrån sitt rike, som blef alltför trångt, På Finlands jord, hvars slagna folk gett vika. Hur fattig uppå färger är ändock Inbillningskraften, då den söker måla I dyster gräslighet, hvad verkligheten Med några mästardrag fullända vet! Jag fattar nu, att allt det blod, som tecknats I strömmar på min kränkta fosterjord, Inför min tanke var ett ringa utkast, Så mildt som det, en halfsöfd vårlig morgon Emellan skogens bryn och himlens diktar!
BENGT BONDE, såsom förr.
Jag orkar icke mer. Farväl, du koja, Der fädren dogo, och jag sjelf blef född. Du har ej dödsbädd mer för mig, ej vagga För barnen. Snart du endast aska är, Liksom min kropp är stoft. God vare nådig Min arma själ och mina arma barn!