Ej mycket egde du, min fosterjord, För dina söner, ammade i armod Upp till din egen hårdhet vid ditt bröst; Men hvad du gaf var rent och obefläckadt. Förbannelse ej grumlat elementen. Besmittad än var ej naturens kyss. Men nu! När törsten drifver dina barn Att dennas brand i dina floder släcka, Då ökas hettan blott — utaf det blod, Som icke funnit vatten nog att klarna. Och ifrån djupen sträckas stela händer Af slagna bröder — manande till hämnd. När jägarn hungrig fällt sitt villebråd, Han stirrar tvekande — och vågar icke Sitt rof förtära: ty hans fader varit För detta nyss ett tillredt rof, kanske. Och vill han sända från förtrampad jord Mot himlen upp sin blick, då kastas blicken Tillbaks af blodbestänkta lemningar, Dem fogeln skriande med bödeln delat. Gå, arma folk, ej mer till Herrans hus Att vid dess altar lägga ned den börda, Som sammantryckt ditt bröst till stenens hårdhet, Ifall den icke löst det upp i stoft. Gå icke dit! En ryslig vakt har spärrat Dess ingång för ditt sjuka sinnes trånad, Som sökte tröst och möter blott förtviflan. Du känner dessa blodbesprängda ögon, Som stirra mot dig efter dödens qval. De hafva hvilat med en faders huldhet, En broders kärlek i ditt rörda öga. Ha dessa lik, med hvilka stormen leker, Ur grafven stigit att bebåda domen, Den eviga, som nära är för handen? O, nej! De vittna tvärtom endast, att En rättvis dom på jorden ej förkunnas: Att lifvet ta'r, men grafven ej får sitt. Ha! Skändlighet, som uti djefvulsk snålhet Din fräcka thron på tempelmuren bygger, Du visa vill att den, som har nog makt Att ingen menska mer behöfva frukta, Bortkasta kan den fruktan ock för Gud, Som han har hycklat, tvungen af behofvet.
BENGT BONDE, såsom förr.
Förbi det är med mig. Min gosse, bort! Ditt unga lif att rädda sök, till tröst Och hjelp åt moder din, den öfvergifna. Din hjelp är Gud! När Flemings magt är bruten Rår Gud väl åter, såsom förr, i landet.
DANIEL HJORT.
Och han, som vållat denna härjningsfasa, Han, hvilkens ande ledt de afgrundsandar, Som, släppta lösa, uti hast förvandlat Hans fäders land till ödslig kyrkogård, Der endast griftens ro och glömska saknas — Han skådar med sin isblick lugnt omkring Och tycker att hans verk är ganska godt. —
Jag stått en gång vid oceanens strand Och sett, har höstens sol betraktade Med gräslig köld den öde rymd, som nyss Knappt egde rum för all förstöring, buren Inunder stormens vingar vidt deröfver. Jag trodde då, att intet fanns på jorden Så hårdt, så skoningslöst, som denna solblick. Jag tror ej mera så, se'n jag Claes Fleming Har blicka sett omkring det land, han bytt Från menskors hem till en oändlig kala För vilda djur — och ega ej en tår Uti sitt torra öga, ej en suck I ödemarken af sitt vilda hjerta För ödemarken, han omkring sig skapat. Jag ryser väl för detta dödens lugn Hos den, som jagat lifvets ro från landet. Men sådan tiden är, hvars räkning han Har grundlagt här, att afundsvärd den synes, Som qväfvas ser i sin förblödda barm, Likt öknens källa under brännhet flygsand, Hvar känsla för sin egen nöd och andras. De onda magter, hvilka folkets sägner Tro göra kroppen hård mot hugg och pilar, De hafva väl en annan kraft, hvaraf Nu göres mer behof. De kunna gifva En själens hårdhet, som består hvart prof. Mig deras gunst ej denna än beskärt, Och jag har tviflat om ett godt den vore. Men Flemings välde ammar onda tankar, Som utur tomma bröst sin lifskraft dricka.
BENGT BONDE, såsom förr.
Jag lefver än. Ack, hvarför har jag vaknat Att skåda all förstöring, hvilken gått Vildt härjande på menniskornas sinne, Liksom uppå vår bygd! Hvem finns väl trogen I denna tid, då själarnas förbistring Är vildare än tungomålens var Vid Babels torn? — Har också han oss svikit? Tron ej det ryktet! — Han förrädare! Vår Daniel, som växt i våra hyddor Med oss tillsammans, — som böjt knä med oss Vid samma altare, — som ut vi rustat, På det han skulle samla ljus derute, Att dermed lysa upp vårt mörker sedan; — Han en förrädare mot land och folk! Det vore rysligt mer än något annat. Men så det synes dock. Gud sig förbarme!
DANIEL HJORT.
Ja! Gud sig öfver mig förbarme. Om Ännu barmhertighet kan strömma ned Från himlen, som sig slutit öfver Finland, En droppe deraf falle på min själ Och rädde denna ur förtviflans öken. — —