Men äfven jorden har en tillflykt dock, I hvars asyl misstänksamhetens pest Ej hunnit än besmitta hjertats renhet. Än finns en mjällhvit hand, som plåna kan Blodfläckarna från det förblödda sinnet; En dufva, hvilkens vingar flägta bort Hvart strömoln, innan det på barmen haglar. Jag vill ditt bo uppsöka, milda dufva, Dit ingen rofsnål fogel hittat än. Det är den enda fristad, hvaruti Orkanen ej fått plats att veckla ut Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar. Claes Flemings allmagt sträcker sig ej dit. Mitt välde vidtar vid dess helga gränsor, Som honom och hvad honom tillhör stänga. Om denna fridens lund ej hägnats här, Min själ ej blifvit mina striders valplats; Och stormens vinge skulle sopat redan Mitt stoft från något af min hembygds slagtfält.
Han tager några steg för att gå ut genom dörrn i fonden.
Dock re'n hon nalkas. Fastän stegens ljud Ej nå mitt öra, hjertats klappning hviskar Det dock till mig med aningarnas stämma.
Mathilda inträder. Daniel Hjort betraktar henne med oroligt forskande blick och fortfar:
Men ack! en töckenförlåt tyckes stänga Mig äfven här från fridens helgedom.
Mathilda räcker honom under vemodig tystnad handen.
SCEN II.
Bengt Bonde, slumrande. Daniel Hjort. Mathilda.
DANIEL HJORT.
Du ler ej vänligt vid min ankomst nu, Som annars alltid. Ack! jag mig förvänja Vid denna solblick hunnit re'n. Ej skogen, Den dystra, vet att dagen re'n är inne, Om ej en stråle uti morgonklarhet På skogens mörka panna kysser sitt God morgon! Så det icke heller dagas Uti min själ, om dagen ej bebådas Utaf en stråle, kommen från ditt inre.