MATHILDA.
Är det af mig du väntar ljusets klarhet, Du, som den vårdkas tändt, hvarefter jag Har styrt de stapplande och svaga steg, Dem endast du ledt fram ur natt och töcken.
DANIEL HJORT.
Kanske din liknelse har sken af sanning, Så visst som min en sådan uttryckt helt. Det vardt min lott att, sjelf skeppsbruten, finnas Till hands för dem, som samma öde drabbat, Och blifvit kastade mot samma klippor, Mot hvilka jag, med krossadt hjerta, trycktes. Jag endast kunnat tända då och då Ett ringa bloss: med del jag stråten visat, På hvilken mödofullt jag sträfvat sjelf. Men icke jag fått magt att natten jaga: Dess välde syntes blott än mera gränslöst Sig breda kring den gnista, som jag väckt. — Men i ditt öga log en morgonstrimma, Som blott beböfde vilja: varde ljus!
MATHILDA.
Du aldrig förr har talat så till mig. Jag nästan grips af bäfvan, när jag hörer Att ur min natt du väntar dig en morgon. Jag hittills föga mer än intet varit För dig. Du gaf mig tröst och talte än Om hopp, när jag det trodde bortdödt, liksom De alla, hvilka jag med kärlek mindes. Jag var för dig en oerfaren flicka, Hvars enfald du med vänlig klarhet skingrat, Och endast misskund tycktes stärka dig Att icke tröttna vid den svaga, hvilken Ej hade något att dig ge tillbaka För allt det goda, du på henne slöste. Och än jag är densamma, som jag var: Min tacksamhet, den är väl lika varm, Som förr, ännu — men är ock lika — svag.
DANIEL HJORT.
Du är ännu densamma, som du varit: Stark i din rustning, den du kallar svaghet; Hjeltinna, fast det vapen, som da bär, Igenom bröstets harnesk ej kan tränga, Men endast djupt i det, som deraf skyddas.
MATHILDA.
Såsom en far, du är och blir mig dyrbar.