DANIEL HJORT.
Välmening bära dina läppars ord Utur ditt hjerta; och likväl i mitt Den tränger ej! Qvarlemnad utanför, Ett dolkstygn inåt hårdt den endast måttar.
MATHILDA.
Ditt tal är mörkt. Klart jag blott fattar ett: Jag sårat der jag balsam gjuta ville.
DANIEL HJORT.
Uti en nittonårigs morgonsolsken Ryms ingen plats för mannens dystra tankar, Som sörja hans försvunna ungdomssol. En fader vill du att jäg dig skall vara — —
MATHILDA.
Finns väl ett namn, som klingar mera ljuft?
DANIEL HJORT.
Väl gifs ett annat, tusenfallt mer klangfullt, Då det från flickans blyga läppar hviskas. Du känner det. Kanske du re'n det hviskat, Fast mig det icke gäller mer; — måhända Mig aldrig gällt. — Åt den, som smäktar efter En doft af blomsterånga, kastar du En skyl af ax, som höstligt nedermejats. Då bröstet flämtar efter vårens flägt, Du vill det stänga in i qvafva kammarn, I hvilken vinterns köld sig qvalmigt upplöst. Då barmen, sjuk, blott vet ett läkemedel, Som heter: kärlek, älskarinnans kärlek, Du slungar mot den hän ett annat namn, Som vekt och varmt, då det ifrån dig går, Likt meteoren, svärmande på fästet, Likt denna faller stenhårdt, kyldt från himlen.