MATHILDA.
Hur kan ett intet, sådant som min kärlek, Ditt rika hjertas ve och väl bestämma? En själ som din ej borde kunna fyllas Af trängre kärlek, än ditt hela folks.
DANIEL HJORT.
Så har jag tänkt, jag äfven någon gång, Men hvad jag känt, den tanken hädanjagat. Förhatlig är mig flärden in i döden, Och folkets gunst, liksom all annan ynnest, Begär till offer främst ens menskovärde. Men denna kärlek, som i öppen famn Mitt hela väsende bar hän till dig, Gaf rymdens fria luft åt andens vingar, Och böjde kraften ej, men höll den upprätt. Nu är det slut. Ett lif förutan kärlek Ar lik en dag förutan dagens ljus; Och om det rör sig än, det rörs likt hjulet, Som tungt från branten rullar ned mot djupen. Jag vaknat från min lefnads sista dröm, — Att jag ett enda hjerta kunde vinna. — Uppvaknandet är hjertats dödssömn lik.
MATHILDA.
O, säg ej, tänk ej detta! Du har väckts Till högre lif, än känslans drömgestalters. Då deras välde ligger brustet, brista Väl andra band, som fjättrade din kraft. Hvarthelst du leds deraf, den svaga hand, Som lossade på banden, skall dig räckas Så varmt, så hjertligt som i denna stund.
DANIEL HJORT.
Din hand är ej blott hand, men äfven tecken, Att lifvets hopp sitt afsked taga bör. Väl ligga banden lösta; men de lossat, Som banden brista mellan själ och kropp.
Han räcker Mathilda handen och vill aflägsna sig.
MATHILDA går, och vändande sig om vid dörrn, säger hon vemodigt.