Jag eger intet att förkunna — —
FRU EBBA.
Jag din tystnad väl förstår. Den är ett galler, Bak hvilket du den värsta nyhet stänger, Liksom ett skadedjur, att den ej, lössläppt, Mitt hjerta sarga må. Du tror mig svag. Har du ej än lärt känna mig dess bättre? Jag är ju Flemings maka. Oss du tjenat I fem och tjugu år. Du märka bordt På denna tid, att jag mig hann bereda Uppå det värsta. Menar du dig kunna Uppsluka allt det onda, du förnummit, Liksom du orden qväft, som borde vittna Om hvad som händt min Johan?
TJENAREN.
Jag vid Gud Bedyrar, att ej till min kunskap kommit Det ringaste om honom än.
FRU EBBA.
Och detta Du säger kallt, liksom du blott försäkrat, Att du ej vet, hvarom i månen hviskas. Har allt, hvad mensklig känsla heter, skyggat Tillbaka från den kalla, hårda jorden, Och trängt sig hop i modershjertats värma? Begärde detta kunskap om sin älskling Af luftens vindar eller hafvets vågor, De skulle finnas mera villiga Att lyssna till dess önskan, än de ménskor, Af hvilka godt man väntar, då man dem Bevisat godt. — —
TJENAREN.
För första gången nu, Högädla fru, jag måste önska att Jag ej så mycken godhet af Er rönt: Så otacksam jag då ej skulle tyckas Stå inför Er i denna stund.
FRU EBBA. Förlåt, Du trogne, gode tjenare, den orätt, Hvarmed en moders oro kränkt ditt sinne. Jag vet det väl, om du en droppe glädje Mig kunde hämta, skulle du den söka Med svullna fotter bortom alla öknar. Den enda droppe fröjd, som än kan läska Mitt hjertas heta törst, dock skimrar bortom En härjad trakt, af ovissheten utsträckt, Emellan Johans öde och min själ.