SCEN II.
Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.
FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming.
Du kan ju allt i detta land, närhelst Det gäller blott din kung. En vink af dig Kan samla härar, båda menigheter Att resa sig i massa, eller jaga Som lösta falkar öfver land och rike. Men när det om ditt eget blod är fråga, Din ende son, I hvilken Flemings namn Och lif skall lefva än, när du år stolt, Du obekymrad tycks, som då det gäller Att låta blodet flyta ur din kropp På något slagtfält för din afgud, kungen. Vår Johan är förlorad — — —
CLAES FLEMING.
Lugna dig! Ännu ju intet är förloradt.
FRU EBBA.
Intet! Och detta kan du säga. Hvad skall menskan Förlora, att det borde synas något? Kan den, som redan mistat har ett öga Och hotas med att ock det andra mista, Kan den väl vänta lugn, som vore intet Å färde, tills att med dess sista ljus All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt? Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat? När vi vår dotter miste, halfsläckt redan Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar.
En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ.
När nu vår Johan äfven går förlorad, Det slocknar helt och hållet, ifall tårens Uttömda källor ännu gömma qvar Så mycket, som en bergets skrefva gifver Åt den, vid henne dignar, tärd af törst.