CLAES FLEMING.
En mor, som led förluster, dina lika, Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas, Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.
FRU EBBA.
O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar, Att om vår Johan uppsöks af Hans blick, För fädernes missgerning barnet drabbas.
CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.
Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver Hvad som du icke vet ännu ha skett, Och icke heller hända kan. Är Johan Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna, Sig vågat några famnar ut från stranden Och lemnat modren sörjande derpå? Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva I närmsta skogar, utan att han tyckes Förlorad, om han några timmar dröjer Mer än hans mor har gifvit honom lof. Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan? Han ensam ju försloge, om det gällde Att skydda hundra nunnor, släppta lös Utur ett kloster. Faran den är ingen. Och om också en sådan funnes, ville Jag att sig Johan lärde småningom Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas Med tiden — — —
Han tillägger lugnare:
Jag dessutom redan skickat Ett tjog af raska knektar i hans spår.
Vändande sig till den gamle tjenaren.
Gå äfven du, som i hans barndom burit Så ofta Johan uppå dina armar. En moders tårar äro heliga, Och bränna bittert, der de falla ned. Du känner, mer än någon, marken het, Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila Din bräckta kraft, förr än du återhämtat Den, som dem pressat och dem torka kan.