SÄNDEBUDET.
Haf tack för denna helsning, sådan jag Den väntat af en vän från ungdomsåren.
CLAES FLEMING.
Din väg och min, som ofta stötte samman Vid trapporna till konung Johans thron, På hvilka samma nåd steg ned till båda, Ha' sedermera ej på länge råkats. Jag, envis som en Finne — som det heter Har stannat, der min ungdomstid mig ställde, Och mannaåldern band mig än mer fast. Mitt tröga sinne, hvilket hårdnat till, Likt isens skorpa på en bergsjös djup, För nya intryck långsamt tinar upp.
SÄNDEBUDET.
Du är och blir dig lik. Ej derpå tviflas.
CLAES FLEMING.
Väl denna själens styfhet för en sjelf Käns obeqväm, men mest ändock för andra. Men ej jag kan likväl med afund se En sinnets rörlighet, som rastlöst täflar Med torra trädet, fallande i svallet Af våra forsar, der de, evigt unga, Ej ens sig gömma undan vinterns kyla. Jag ofta stått på dessa strömmars kanter, Med undran skådande det lätta spelet, Som med ett sådant lösryckt träd kan lekas. Det syntes nyss så rotstarkt, fäst vid jorden, Som gaf det näring och mot dagen lyfte. Och kort derefter dansar det så lätt På strömmens lösa mark, af nya vågor Städs' sänkt och lyftadt, enligt deras nyck. Det svarfvas glatt, likt ålen i dess grannskap. Der rötter bundo det vid marken troget, Nu bildar sig en spets, så hvass, så skarp, Att det kan tränga genom hvarje hinder, Som skulle möta på dess hvirfvelbana, Sig slingrande mot obestämda mål, — Ifall ej strömmens nya infall kasta Det sönderbrutet emot strandens klippor, När leken icke roar strömmen mer.
SÄNDEBUDET.
Förlåt, Claes Fleming, om jag bryter af Den yra flygten af de fantasier, Som, oförhindrade af sinnets styfhet, Den nyss Ni sjelf hos Eder har beundrat, Er hänför till poëtisk målning af De bistra lekar, Finlands forsar leka, Ifall de icke dämmas — till exempel Af slagnes lik, som vräkas ned för dem. Det ärende, som fört mig hit till Er, Är af en annan art, än att förnimma Naturbeskrifningar, hvarmed det roar Ert snille att ge lif åt land och vatten. Ni bör ej slösa bort Er tid uppå Ett sådant lappverk, som af Finlands djeknar Och runo-smidare långt bättre göres. Ni är en målare af högre slag: Ej tomma ord Er anstå, utan färger, Som Ni har rifvit sjelf — Ni vet nog hvadan.