CLAES FLEMING.
Jag felat, medges; mest deri likväl, Att den naturbeskrifnings varma trohet. Ni misstyckt utaf obekanta skäl, Har bortsmält pantsaret af lugn och köld, Hvari Ni sannolikt har trott Er böra Ikläda sinnet, vid ett möte med En knarrig gubbe, som i fordna tider, Oaktadt all Er vänskap, ofta rönt Missödet att ej fullt behaga Eder. Jag dock ej ovan är, att se det språk, Mitt hemlands dalar lärde mig att tala, Med föga nöje spordt af alltför mången. Men jag kan icke hjelpa det. Min tunga Med svårighet sig böjt för utländskt ljud, Och tankar, som ej fullt mitt hjertas varit. Jag mins, att uti sjelfva Rådets kammar Mitt uttal ofta väckte mera knot — Ty endast detta hördes uppenbart — Än meningen, som utaf talet uppbars. Ni tyckes icke älska diktens drömmar; Och verkligheter finnas, hvilkas sanning Oemotståndligt inta'r öppna sinnen, Så träffande ock dikten stundom kännes. Men skulle Ni, som jag, ha vuxit upp Bland detta folk, der, såsom sjelf Ni säger, Hvar djekne, ja, hvar bonde födes skald, Och dikten ofta hyser mera allvar, Än det, som mången hyllar såsom sanning Ett ögonblick, förglömdt, det nästa, re'n — Då hade Ni förutan harm kanske Den bild besett, som kallats fram af nöjet Att återse Er, städse lik Er sjelf, Ehuru många skiften om Er slitits.
SÄNDEBUDET.
Ni mycket mins, hvarom ej nu är fråga; Men hufvudsaken stötes allt mer fjerran Från Eder tanke. — Svensk, och utsänd af En Furste, som är Svensk framför allt annat, Min talan jag till Fleming ville ställa, Såsom till Svea Rikes Riddare Och Råd, fastän hans vagga blifvit kastad Af slumpen på en mark, ej ärorik Som modrens, hvilken adopterat honom.
CLAES FLEMING.
Ni tycks ej fästa hälften af den vigt Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland. Men Ni ju icke känner det. På afstånd, Betraktadt från en annan kust, det synes Helt annorlunda, än vid noggrann forskning. — Dock jag förglömt, att årets svåra tid Ej låtit Er den närmsta vägen taga Uppå Er färd till detta slott, som var, Såsom jag hört det sägas, färdens mål. Er kosa, sträckt längs dessa låga kuster, Som stigit upp ur Bottenvikens djup, Har utan tvifvel varit lärorik. En resas svårigheter skänkt Er säkert Åtminstone den tid, som var nödvändig, Att uppå ort och ställe samla in En skörd af kunskap, hvilken ej kan undgå Ett sinne, vant att ej förgäfves forska. Jag hoppas dock, att de besvärligheter, Som Eder mött, ej kändes tryckande. När man, som Ni, frambär en Furstes uppdrag, Som med ett synnerligt intresse fästes Vid hvarje yttring ur de rörelser, Af hvilka Finska folkets sinne lifvas, Bör tacksamhet och nit bortrödja lätt De stötestenar, hvaraf stråten spärras.
SÄNDEBUDET.
Har Ni omsider uttömt rikedomen Uppå de brutna bilder, dem Ni slösat, Liksom en sönderslagen spegel, hvilken Ur alla sina stycken återger, Förklenade, de föremål, som först Uti naturlig storlek der sig visat. — Ni ser, Er målnings-ifver lockar mig Till efterföljd, fast härmningen är svag, Och icke uppnår skärpan af Er pensel. Dock gerna afstår jag Er segerpriset I denna täflan. Ty ej hit jag kommit Att leda in en fåfäng strid om ord.
CLAES FLEMING.
Jag anar det; men jag ej dela kan Föraktet, som Ni hysa tycks för — ord. Det finnes vissa, bakom hvilka gömmes En lefnads hela, djupa andemening, Och framför hvilka mannen står som vakt, Tills att hans fall afbryter väktarkallet. Ni visat böjelse att stundom lägga Nog mycken mening i en annans ord; Kanske det händt Er någon gång också, Att lägga alltför liten i Ert eget. Men om jag rätt förstår Er, är det ej Er egen mening, som Ni nu vill tolka: Det är en sons utaf den store konung, Hvars minne vuxit i min själ tillsamman Med all den vördnad, jag hyst för hans hus, Med all den trohet, jag deråt har egnat, Och egna skall — så sannt Gud hjelpe mig!